hvilket de återge nationaltyper och stamegendomligheter, för ett djupt och innerligt naturstudium, som visar, att dessa skolor ingalunda vanslägtats från sin moder, den peloponnesiska skolan.
Den attiska skolan visar oss samtidigt med dessa arbeten ett vida berömdt arbete, som likaledes sammanhänger med den galliska invasionen i Grekland. Under detta infall sades nemligen guden Apollon sjelf hafva försvarat sitt älskade Delphi mot de stormande Gallerna, som slagne med panisk förskräckelse flyktade derifrån. Till minne häraf uppstäldes flere votivbilder af Apollon. Sannolikt är det en dylik votivbild af Apollon med ägiden i venstra handen, enligt en situation i Iliadens 15:de sång, som ligger till grund för den i Petersburg befintliga Apollon Stroganoff, så väl som för den verldsberömde Apollon Belvedere (bild 194) i Rom, som visar oss Apollon skridande fram, med (den försvunna) ägiden i venstra handen, utbredande skräck och död omkring sig. Äfven denna figur bär tidsålderns pregel af starkt pathos. En pendant till denna figur utgör Diana af Versailles, numera uppstäld i Louvren (bild 86).
Den sen-attiska skolan, som fortfor att verka efter Greklands eröfring af Rom, så väl i denna stad som i Athen, synes, tröttad af den nyss slutade periodens pathetiska spänning, hafva återvändt till en lugnare uppfattning och med förkärlek hafva slutit sig till de äldre skolornas plastiska lugn, hvilket den sökte återupplifva i figurer sådana som den belvederiska Heraklestorson af Apollonios, Nestors son, Herakles Farnese af Glykon, den Mediceiska Venus i Florens af Kleomenes, Apollodoros’ son, och den s. k. Talaren i Louvren af Kleomenes, Kleomenes’ son.
Under denna period blomstrade äfven stenskärarekonsten (bild 74, 78), ej endast i förträffliga gemmer (i stenen inskurna bilder för sigiller), utan äfven i stora kaméer (ur stenen upphöjda bilder).
