Målning.
Den grafiska konsten under denna första period inskränkte sig till monochromier d. v. s. konturer, utfylda med en enda färg. Det var i synnerhet på vaser och andra kärl den användes, åtminstone känna vi den så godt som uteslutande från dylika föremål. Dessa vaser voro af oglaserad bränd lera, och visa antingen en ljusgul färg med rödbruna och ännu mörkare figurer eller en rödgul färg med svarta figurer. Ritningarne äro att betrakta mera som handtverksarbeten än som konstverk, äro derför ofta af underordnadt värde, men visa vanligen en stor förmåga i att stilistiskt uppfatta och återge naturföremål, i synnerhet djurformer.
Andra perioden (480—323).
Arkitektur.
Den nationela kraftansträngning, som förenade alla Greker till ett hjelteförbund mot österns barbarer och genom de persiska krigen befäste nationens frihet, sjelfständighet och enhetskänsla, lyfte hela nationalmedvetandet upp i den högre lifsluft, i hvars rena eter den sant konstnärliga hänförelsen lefver och andas, och sålunda se vi som resultat af de persiska krigen den grekiska konsten samtidigt med den tragiska skaldekonsten slå ut i full blomning.
Närmast och klarast yppar sig detta inflytande i det till sin högsta, strålande storhet lyftade Athens arkitektur. Xerxes hade intagit Akropolis och förstört dess ärevördiga tempelbyggnader — men Athenarnes första sträfvan, sedan kriget lyktats, var att återuppföra befästningarne och med dem helgedomarne. Redan Kimon uppförde på nytt Akropolis’ murar och smyckade det sydvestra murframsprånget med det lilla templet för den obevingade segergudinnan (Nike-Apterostemplet), en ädel jonisk byggnad af fina proportioner.
Knappast hade emellertid Perikles genom sitt personliga inflytande tagit Athens affärer om hand, förrän han med alla medel sökte göra Akropolis (bild 71) till bäraren af Greklands högsta konsthärlighet. Enligt sin väns, den berömde bildhuggaren Phidias’ anordning, lät han här arkitekter och bildhuggare skapa det största, någon tid alstrat. Den enda uppgången till borgen skulle öfverspännas med en ingång, som på samma gång skulle ge uttryck åt Akropolis’ egenskap af
