tapperhet. En stor del af deras oerhörda mängd krossades under flykten genom de trånga passen under hästarnes fötter. De dödes antal uppskattades till 100,000 man. Makedoniernas förlust bestod blott i 150 ryttare och 300 infanterister (333 d. 29 November).
Darius hade flytt i rättan tid för att undkomma Alexanders förföljelse, men förlorade sin sköld, sin purpurmantel och till och med sin båge.
»Uti Darius’ läger fann man hans moder, hans gemål, hans syster, hans ännu unge son, två af hans döttrar, några andra qvinnor, tillhörande höfdingarne uti hans här, men blott 3,000 talenter; den kungliga skatten hade nemligen jemte hela trossen blifvit förd till Damaskus, hvarföre Parmenion genast afsändes till denna stad för att bemägtiga sig den. Då Alexander efter förföljelsen af Darius inträdt uti dennes tält, fick han höra qvinnogråt och suckar från de angränsande rummen. Han frågade efter orsaken härtill, och hvad det vore för qvinnor. Han fick till svar, att de voro Darius’ moder, gemål och barn, hvilka, sedan de fått veta, att konungens båge, sköld och mantel voro i segrarens händer, ej längre tviflade på hans död utan begräto honom. Alexander skickade genast till dem en af sina vapenkamrater för att tillkännagifva, att Darius lefde. Dagen derpå inträdde Alexander i deras rum, åtföljd af Hephästion. Darius’ moder, som ej viste, hvilkendera som var konungen, men rönte intryck af Hephästions ståtliga hållning, kastade sig på knä för den senare. Då hon, underrättad om sitt misstag, förlägen drog sig tillbaka, sade konungen till henne: »Det är ej något misstag; äfven han är Alexander» (Arrianos).
Under det att Darius flydde på andra sidan Euphrat, närmade sig Alexander, följande kusten, Pheniciens städer. Alla öppnade sina portar, utom Tyrus, hvilket måste belägras. Belägringen var svår, ty staden befann sig på en klippa på något afstånd ifrån land. Alexander lät förena ön med fastlandet och hemkalla till sin hjelp de underkufvade pheniciska städernas fartyg i det Ägäiska hafvet. Efter sju månaders förlopp ramlade slutligen de 150 fot höga murarne för belägringsmaskinernas slag. Alexander var en af de första, som inträngde i staden. Tyrierna ville ännu icke gifva sig. De försvarade sig med samma hjeltemodiga envishet som Karthagerna emot Scipio och Judarne i Jerusalem mot Titus. 8,000 dödades; 30,000 såldes som slafvar. 2,000 af dessa tappre män, hvilka sökte afvärja ett orättvist angrepp, hängdes på eröfrarens befallning längs utmed stranden.
Efter blodbadet följde tacksägelser till gudarne: Alexander offrade åt Herakles. Men en stor och ärorik stad hade blifvit
