kastades såsom helgerånare i hafvet. Konungens soldater hade, såsom Apollons försvarare, gått i striden med lagerkrönta hjelmar. Onomarchos’ lik, hvilket återfans ibland de döde, korsfästes; några af Phokerna räddade sig genom att simma till en athensk eskader, hvilken kryssade i närheten.
Philip gaf sig sålunda ut för den skymfade religionens hämnare; i Thessalien uppträdde han som befriare genom att införa det republikanska styrelsesättet i Pherä. Men för att skaffa sig ersättning för krigskostnaderna, lät han gifva sig en del af landets afkastning och lade beslag på skeppsdockor och tyghus. Han besatte Magnesia och Pagasä, hvarest han fann den af Alexander byggda flottan, hvilken utgjorde begynnelsen till den makedoniska. Derifrån utsändes genast talrika kapare, hvilka oroade det Agäiska hafvet och störde Athens handel. Då Philip till sin förmån ordnat Thessaliens angelägenheter, ville han göra affärer i Grekland. Han ryckte an emot Thermopylä. Athenarne, som kommit för sent för att rädda Pagasä, hade likväl förekommit honom vid Thermopylä; han nödgades vända om igen. Detta försök lät ett förfärligt ljus uppgå för dem, hvilka ännu tviflade på Philips afsigter; Athen hembar tacksägelse till gudarne liksom för en vunnen seger (352).
Phayllos, hvilken intagit sin broders plats, fick nu ett kraftigt understöd af sina bundsförvandter: Athen lemnade honom 5,000 hopliter, Sparta 1,000, Achäerna 2,000 och den ifrån Pherä förjagade Lykophron lika många. Han var nog stark att besegra Thebanerna, men den unge verksamme generalen bortrycktes snart af en sjukdom, och Phalekos, Onomarchos’ unge son, gjordes till befälhafvare. Fiendtligheterna fortsattes; emellertid begynte man å ömse sidor att tröttna. Thebe nödgades till och med begära penningeunderstöd af perserkonungen, hvilken skickade 300 talenter. Sålunda inblandade sig främlingar från alla sidor uti Greklands angelägenheter.
Under det att Grekernas ögon voro fästade på landets inre händelser, försökte Philip, tillbakavisad ifrån Thermopylä, att hålla sig skadeslös uti Thrakien. Han närmade sig, utan att åstadkomma något buller, Chersonesos, hvilket Athenarne nyligen återtagit, och Byzantion för att utestänga dem ifrån Svarta hafvet, hvarifrån de fingo sina förnödenheter. Men Demosthenes följde alla hans rörelser. »När ändtligen Athenare», utbrast han, i det första af sina s. k. Philippiker (tal mot Philip), »när skolen I göra eder skyldighet? Hvad vanten I på? Någon ny händelse eller kanhända, rättvise gudar, någon tvingande omständighet? Men är ej vanhedern för frie män den mest tvingande omständighet? Skolen I då alltid gå omkring på torget och
