sina undersåtar. Då det vägrade, närmade sig Agis deras område med en krigshär. En jordbäfning tvang honom att återvända, men han förnyade sitt anfall följande året, åtföljd af alla Spartas bundsförvandter, förutom Korinth och Thebe, hvilka vägrade att deltaga uti detta våld. Xenophon försäkrar, att plundringen af detta rika land, hvilket sedan århundraden alltid varit förskonadt från krig, spred öfverflöd uti hela det öfriga Peloponnesos. Elis måste erkänna Triphyliens och Pisatis’ oberoende, hvarefter Sparta gunstbenäget lemnade dem plats bland sina bundsförvandter, det vill säga bland sina underlydande.
Utom Grekland slutligen hade Persien upphört att vara Spartas bundsförvandt, sedan detta, såsom ensamt herskande, hade tagit den nationella tvisten i sin hand. Före och efter slaget vid Ägospotamos hade det sålt de asiatiske Grekernas oberoende för godt pris. Då Tissaphernes återkommit ifrån förföljelsen af de tiotusende, ville han straffa de asiatiska Grekerna, hvilka, med undantag af Miletos, hade slutit sig till Cyrus. Dessa sökte hjelp i Sparta, hvilket skickade dem en hellenisk förbundshär, anförd af Spartanen Thymbron (398). Till följd af krigshärens tygellöshet och slappheten i handhafvandet af krigstukten, uträttade han föga, hvarföre han snart återkallades. Hans efterträdare, den kraftige Derkyllidas, förskaffade Grekland seger, begagnade sig skickligt af oenigheten mellan Tissaphernes och Pharnabazos och slöt sedan ett stillestånd för att förskaffa sig tid att rådgöra med styrelsen i Sparta, om hvad ytterligare borde företagas (397).
Genom Lysanders inflytande öfverlemnades nu befälet öfver krigshären i Asien ät Agesilaos. Liksom för att uppväcka minnena af kriget vid Troja, inskeppade sig konungen i samma hamn som Agamemnon, i Aulis, med 2000 Neodamoder (frigifna Heloter) och 6000 bundsförvandter. Äfven denna gång vägrade Korinth och Thebe sitt bistånd; Athen ursäktade sig med sin svaghet. Lysander hoppades kunna leda konungen, om hvars stora egenskaper han ännu var i okunnighet, efter sin vilja. Denna tanke gjorde han sig ej ens besvär med att dölja. Han lefde med kunglig prakt och lät uppvakta sig af alla möjliga skyddsökande: »man skulle hafva trott, att Agesilaos vore simpel medborgare och Lysander konung». Agesilaos blef stött och började visa sin ovilja häröfver. För att spara sig den förödmjukelsen att låta sin magtlöshet märkas af dem, som förut sett honom så godt som allsmägtig, förskaffade sig Lysander ett annat fält för sin verksamhet och aflägsnade sig.
Agesilaos visade sig sin uppgift fullt vuxen. Han besegrade den persiska styrkan, anförd af Tissaphernes, vid Sardes och vann ett rikt byte. Detta nederlag medförde Tissaphernes’ fall. Tithraustes
