Marathon, Salamis och Mykale utvidgade deremot den offentliga friheten. Det var under inflytande af dem, som författningen under ledning af Aristides, Ephialtes och i synnerhet Perikles förändrades och blef på samma gång så fri och så sansad.
Perikles förstod, att fattigdomen förnedrar och förderfvar de själar, som hafva en dålig halt. Han ville derföre, att hvarje medborgare skulle vara säker på sin utkomst. De fattigaste skickades såsom nybyggare till de talrika kolonier, hvilka han grundlade, och blefvo der jordegare. De som stannade hemma, hade storartade tillfällen till utkomst genom arbetet i arsenalerna och på de stora byggnader, hvarmed Perikles prydde staden, genom den ofantliga handel, för hvilken Athen var medelpunkten, genom den betalning af 1 obol (⅙ drachm = 11 öre), som tillkom domarena och hvarje medlem af folket, som bevistade de allmänna sammankomsterna, samt slutligen genom krigstjensten, för hvilken en betydlig sold betaltes. Man utrustade årligen en eskader, bestående af 60 fartyg, med tjänstgöringsskyldighet under åtta månader, hvarförutom besättningar underhöllos på flere orter. Hvarje hoplit erhöll dagligen 2 oboler i sold och lika mycket för sitt underhåll, officerarne dubbelt och ryttarne tredubbelt så mycket. För att afhjelpa folkets tillfälliga behof, förekommo äfven gratisutdelningar af säd, likväl icke regelbundet såsom i Rom. Vi vilja tillägga en sak, som ej återfinnes i hela forntiden mer än i Athen, nemligen att staten drog försorg om medborgare, som genom bräcklighet voro oförmögne att kunna försörja sig sjelfva, och uppfostrade deras barn, som dött i dess tjenst.
Man har högeligen klandrat det förhållande, att domarena och medlemmarne af folkförsamlingen erhöllo betalning för sin inställelse; men man har glömt, att denna aristokrati, som kallades folket i Athen, vid domstolarne och i folkförsamlingarna ej blott afgjorde sina egna angelägenheter utan halfva den grekiska verldens och derföre hade rätt att fordra ersättning för den tid, som den uppoffrade för andra. Man kan invända, att hedern af dylika uppdrag borde varit nog; men demokratiens princip är att betala alla tjenster, och denna princip tillämpades i Athen icke blott på administrationen, krigsväsendet och lagskipningen, utan äfven på folkförsamlingen, hvilken motsvarade nyare tiders folkrepresentationer. Klandret öfver denna anordning är först vid en senare tidpunkt berättigadt, då de omständigheter, som gifvit upphof åt densamma, upphört att finnas till. Sedan Athen förlorat sin magt och blott hade sina egna angelägenheter att ombesörja, borde denna ersättning hafva upphört, men hon ökades i stället ifrån
