har tyvärr ingenting i behåll af hans tal utom några lösryckta meningar, hvilka man bevarat i minnet. Perikles’ tillbakadragenhet vid offentliga tillfällen var ej en inlärd och väl studerad roll. Han ådagalade i sitt enskilda lif samma måtta och samma värdighet. Hans lefnadssätt var enkelt och sparsamt. Hans själ bibehöll alltid sin jemnvigt; han lät lika litet bedåra sig af framgången, som han vredgades öfver förolämpningar. En af hans fiender, en låg och elak man, skymfade honom en gång offentligen och förföljde honom under smädelser ända till hans bostad. Perikles vände sig icke ens om; men, då han nått sin boning, kallade han på en slaf, hvilken han befalde taga en fackla och följa mannen hem. Han var ingen vän af bullrande nöjen och festliga tillställningar. För att ej genom omsorgen om sina enskilda angelägenheter blifva bortdragen ifrån statens värf, och måhända äfven på det hans måttlighet skulle blifva bekant, sålde han årligen på en gång hela afkastningen af sina egendomar och skickade hvarje dag till salutorget för att köpa, hvad som var nödvändigt för hans hushållning, i hvilken en sträng sparsamhet iakttogs. Likväl var han ingalunda sorgbunden eller folkskygg. På lediga stunder såg han gerna några vänner hos sig och hvilade sig ifrån sitt arbete genom att tala om skön konst med Phidias, om literatur med Sophokles och Evripides, om filosofi med Protagoras, Anaxagoras eller Sokrates. Milesiskan Aspasia (bild 126), som var ett föreningsband mellan denna samling af store män, utbredde öfver hvarje fråga sitt snilles oefterhärmliga behag, hvilket tjusade Sokrates långt mer än hennes skönhet.
Detta Perikles’ uppförande, på en gång så tillbakadraget och så värdigt, utgjorde en anklagelse emot Kimons affekterade frikostighet, på samma gäng hans otadliga redlighet genom en lycklig motsats upplifvade det ännu färska minnet af Themistokles’ vinningslystnad. Thukydides och Plutarchos gifva honom det vittnesbördet, att han ej med en enda drachm ökade sin fäderneärfda förmögenhet.
Folket i Athen hade sålunda slutligen funnit en ledare, som det kunde högakta, och som det ej behöfde frukta. Det hyste också till honom ett obegränsadt förtroende. Aldrig hade någon i Athen en magt, jemförlig med hans; och det länder såväl folket som dess ledare till evig ära. att denna magt både förvärfvades och bibehölls genom de renaste medel. Perikles var utan någon särskild titel och utan någon särskild magt »genom sitt snille och sina dygder» lika mycket herskare i Athen, som Augustus i Rom. Han kunde mången gång banna och tillrättavisa detta folk, som man ansett så flyktigt och så nyckfullt. Likväl träffades han aldrig af ostrakismen, hvilken förvisade hans medtäflare Thukydides.
