för Greklands räddning, skola betraktas såsom ett okränkbart och heligt folk.» Ett altare upprestes i staden åt Zevs, räddaren.
Ofantliga rikedomar hade fallit i segervinnarnes händer. Vid deras fördelning tänkte man i första rummet på gudarne. Apollon i Delphi (bild 119), Zevs i Olympia och Poseidon på Isthmos erhöllo hvar och en sin tiondedel af bytet; Pausanias fick likaledes en tiondedel; återstoden fördelades bland de öfrige segervinnarne. Grafvårdar upprestes åt de Spartaner, Heloter, Tegeater, Athenare och Megarer, som stupat i striden. De Greker, som ej deltagit i striden, uppbyggde framdeles, för att bli delaktige af efterverldens beröm, likaledes grafvårdar, såsom hade äfven en del af deras krigare fallit på denna Greklands stora befrielsedag.
Thebanerna hade kämpat tappert till Persernas förmån. På elfte dagen efter striden infann sig den segrande hären framför deras murar och tvang dem att utlemna upphofsmännen till deras affall till Perserna. Desse bortfördes af Pausanias till Korinth, hvarest de afrättades.
Samma dag som Grekerna vunno sin lysande seger vid Platää, tillintetgjorde den grekiska flottan, under befäl af Spartanen Leotychides och Athenaren Xanthippos, återstoden af den persiska flottan. Oaktadt de landsflyktige Jonernas böner, vågade den grekiska flottan, som låg vid Delos, ej att hemsöka Asiens kuster; men sändebud från Samos lyckades öfvertala Leotychides att segla till denna ö, och då Perserna, hvilka befunno sig derstädes, vid hans annalkande flydde undan, förföljde han dem ända till Mykale. Den persiska besättningen öfvergaf flottan för att skaffa sig skydd af den 60,000 man starka krigshär, hvilken Xerxes, som ännu befann sig i Sardes, hade i Jonien. Följden blef, att äfven Grekerna stego i land. Snart uppkom bland Perserna den största förvirring. Af fruktan för förräderi afväpnade de Samierna och aflägsnade Milesierna ur lägret under förevändning, att de skulle bevaka bergpassen. Just som striden skulle begynna, spriddes det ryktet, att Mardonios hade blifvit besegrad i Böotien. Denna nyhet ökade Grekernas mod och tillförsigt, persiska lägret blef intaget, och befälhafvarne jemte de flesta af soldaterna omkommo. Detta var Xerxes’ sista här. Athenarne hade största förtjensten af denna seger, hvilken de nästan ensamme tillkämpade sig.
Sålunda hade Grekerna icke blott afvärjt kriget från sitt eget land, utan började redan anfalla den stolte fienden på hans eget område. Denna sista lysande seger var detsamma som eröfringen af det Ägäiska hafvet. Inom mindre än ett år hade de slagit Perserna vid Salamis, Platää, Mykale, och rollerna hade blifvit alldeles ombytta: ifrån
