skulle kringsegla Evböa, blefvo nemligen denna natt öfverraskade af storm på öppna hafvet, kastade emot klipporna och krossade. De persiske anförarne begynte nu att frukta, att Xerxes skulle draga dem till ansvar för dessa upprepade motgångar. De inledde derför en strid, hvaruti de uppbjödo alla sina krafter. Grekerna förblefvo visserligen äfven nu segrare, men hade dock lidit betydliga förluster och började derför tänka på att draga sig tillbaka. Underrättelsen, att passet vid Thermopylä blifvit intaget, bestämde dem härför.
Då beslutet att försvara Thermopylä hade blifvit fattadt, förestodo de olympiska spelen och den karniske Apollons fest, hvilken i Sparta räckte i nio dagar. Hur hotande faran än var, öfvergåfvo Grekerna likväl icke sina fester. Blott en liten här skickades som ett slags förtrupp till Thermopylä. Den räknade 300 tungt beväpnade Spartaner, 1,000 Tegeater och Mantinéer, 120 man från Orchomenos, 1.000 från det öfriga Arkadien, 400 från Korinth, 200 från Phlius, 80 från Mykenä, 700 Thespier, 400 Thebaner, 1,000 man från Phokis samt de Opuntiske Lokrernas hela styrka, Hvar och en af dessa små skaror hade sina egne befälhafvare, men alla voro underordnade den spartanske konungen Leonidas.
Under fyra dagar smickrade sig Xerxes med det hoppet, att blotta åsynen af hans krigshär skulle förmå Grekerna att gifva sig. Några män från Peloponnesos talade också verkligen om att draga sig tillbaka för att försvara näset vid Korinth; men de fängslades af Leonidas. På femte dagen skickade Xerxes, då Grekerna icke aflägsnade sig. Mederna med befallning att tillföra honom dem lefvande. Sjelf uppsteg han på en för tillfället uppbygd tron för att åse striden och invänta fångarne. Mederna anföllo tappert, men blefvo tillbakaslagne med stor förlust.
Sedan de illa medfarne Mederna dragit sig tillbaka, intogs deras plats af den trupp, som kallades de odödlige, men de lyckades ej bättre. I detta pass tjente det öfverlägsna antalet till föga gagn. Perserna hade dessutom sämre vapen, ty deras pikar voro kortare än Grekernas. Tid efter annan vände sig Spartanerna för att fly, och barbarerna förföljde dem under utstötande af höga rop; men Grekerna vände snart om och nedgjorde ett stort antal fiender. Under denna dag ledo Spartanerna blott ringa förlust.
»Barbarerna trodde, att det, efter en så lång strid, inom den grekiska hären ej fans annat än sårade, hvilka voro ur stånd att vidare föra vapen; de försökte derföre ett nytt anfall den följande dagen, hvilket ej lyckades bättre. Grekerna, som voro uppstälde efter
