Hoppa till innehållet

Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 290.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
290
GREKLAND.

ifrån Hermos till Mäandros och ännu längre söderut. Dessa kolonisationer mötte väl i allmänhet föga hinder, likväl måste nybyggarne med Karer, Leleger och Mygdoner utkämpa hårda strider. Jonernas tolf städer, af hvilka de flesta funnos före deras ankomst, voro ifrån söder till norr: Samos och Chios på öarna med detta namn, Miletos, hvilket ifrån början hade fyra hamnar och ansågs vara grundlagdt af Nelevs, Myos, Priene, Ephesos, Kolophon, Lebedos, Teos, Erythrä, Klazomenä och Pkokäa; härtill kom sedermera Smyrna, som, ifrån att hafva varit äoliskt, blef joniskt.

Nästan samtidigt blef den sydvestliga kusten af Mindre Asien jemte angränsande öar tagen i besittning af doriske nybyggare. De bestodo till största delen af Minyer, hvilka Dorerna i Lakonien inom sitt område mottagit, men sedermera ansågo sig böra aflägsna. De gåfvo dem doriska anförare och lofvade att anse dem såsom sina kolonister. Dorer från Argos, Trözen och Epidauros följde efter. På detta sätt besattes, utom det nämnda kustlandet, öarne Kos, Rhodos m. fl.

Vid hvilken tid Lykien blef koloniseradt af Grekerna är obekant. Vi veta ej heller mer om städerna Paphos, Salamis och Kition på Cypern, hvilka påstodo sig härstamma från det trojanska krigets tid, ett öfverdrifvet anspråk, som de hade gemensamt med många af Italiens städer. På det senare stället kunde endast Kyme i Campanien med någon sannolikhet förskrifva sig ifrån det århundradet, som följde på den doriska vandringen. Dess blomstring var stor ifrån det åttonde till och med det sjette århundradet. Det ansågs vara grundlagdt af nybyggare från Chalkis på Evböa och Kyme i Äolis.

En ganska lång tid synes hafva förflutit från de nu omtalade koloniernas anläggning, innan Greklands inre förhållanden gåfvo anledning till nya utvandringar. Först under det åttonde århundradet märker man en ny ström af nybyggare, hvilka togo sin riktning mot norr och vester. Den förnämsta rollen under denna andra kolonisationsperiod innehades af Eretria och Chalkis på Evböa samt af Megara och Korinth, hvilka vid denna tid voro de rikaste städerna i det europeiska Grekland och styrdes af en aristokrati, som gerna understödde fattiga medborgares aflägsnande. Halfön Chalkidike blef alldeles betäckt med kolonier från Evböa. Men de två städer, som i dessa trakter blefvo de mest ryktbara, Potidäa och Olynthos, hade blifvit anlagda, det förra af Korinth, det senare af en thrakisk stamm, fastän det grekiska inflytandet äfven i denna stad gjorde sig gällande. Öster om Nestos begynte de asiatiska Grekernas kolonier, hvilka med sina nederlagsplatser betäckte stränderna ända till Bosporen och ifrån Bosporen ända till floden Don. Emellertid arbetade sig Megara fram bland

OSZAR »