De äldste Grekernas religion var ursprungligen en krass naturdyrkan. Spåren häraf qvarstå tydligt, äfven då den rika helleniska mytologien nått sin fulla utveckling. Vid sidan af sagorna om gudar och halfgudar återfinner man dyrkan af berg, vindar och floder. Agamemnon anropar i Iliaden de sistnämnde såsom stora gudomligheter, och Achillevs offrade till en af dem sitt hår.
Pelasgerna hade likväl ej under sin långa vandring tappat bort alla de religiösa idéer, som de hade gemensamma med sina ariska bröder. Sålunda synas de, liksom Arkaderna i senare tider, hafva dyrkat det högsta väsendet utan namn eller bild. »De kände icke på länge», säger Herodotos, »namnet på någon gud». Bergens snöbetäckta spetsar tjente såsom altare åt Zevs, som var himmelens rena ljus. Då de ville närma sig honom, kallade de honom alla lefvande varelsers fader, Zevs Pater. Hans dyrkan var förherskande på tre af de ställen, hvilka historien antyder för oss såsom de tidigast befolkade, nemligen i Dodona i Epeiros, på Lykäon, det högsta berget i Arkadien, och på berget Dikte på Kreta.
Denna dyrkan utaf Himmelen var förenad med dyrkan af Jorden, hvilken man också kallade »Gemeter» (jordmoder), hvaraf sedermera Demeter, Romarnes Ceres. I Mantineia underhöll man på hennes altare en ständig eld, såsom på Vestas i Rom. Enligt de sånger, som sjöngos i hennes tempel, var hon kommen från Kreta; hon kom från ännu aflägsnare orter, ty hon är den kringresande gudinna, som låter skördarne uppspira under sina fötter. I Elevsis tillade man Thrakerna grundläggandet af hennes mysterier. Zevs, Apollon, Dionysos, Athena, Poseidon och kanhända Artemis hafva likaledes inkommit i Grekland från två håll, från norr och söder, från land- och sjösidan. Gudarne hafva naturligtvis följt samma dubbla väg som folket.
Två gudomligheter stodo i ett fiendtligt förhållande till himmelens gud. Chronos, Romarnes Saturnus (den fruktbara marken), hvars dyrkan tidigt försvann utom i Elis, hvilket gjorde att Demeters betydelse i samma mån tillväxte, och Hades (Pluton), hvilken från början ej var annat än underjordens konung, och hvilken man lätteligen gjorde till gud för de döde, som man nedsätter i jorden, sedermera till gud för de rikedomar, som man finner i jordens sköte. Man förstår, huru man på grund af denna första föreställning om Pluton kom att åt Jordens gud gifva till maka Persephone (Proserpina), en dotter till skördarnes gudinna.
Med den äldsta tidens religiösa åskådning sammanhänger äfven dyrkan af elden, som brann på den husliga härden och på gudarnes altare, eller den som på ett hemlighetsfullt sätt uppsteg ur jordens
