vetenskap bestod i kirurgiska operationer och yttre behandling. Asklepios (Äsculapius) sjelf förmildrade smärtorna genom sång och mystiska besvärjelser. Härigenom blef läkekonsten en del af religionen, och läkarne voro ett slags prester.
Oaktadt trojanska kriget och Argonauternas krigståg var sjöfarten och skeppsbyggnadskonsten ännu i sin barndom. Några stjernbilder såsom Stora och Lilla Björnen, Plejaderna, Hyaderna, Orion och Hundens Stjerna voro kände; men sjömannen vågade ej aflägsna sig från kusterna och uppdrog hvarje afton sin farkost på stranden. Jorden var fortfarande en ofantligt stor kropp, som Zevs hade upphängt i en guldkedja öfver underjorden, med oceanen såsom gördel. Men de geografiska kunskaperna utvidgades med hvarje dikt, som besjöng en hjeltes irrfärder, såsom Jasons, Odyssevs’ och Menelaos’. Rhapsoden eller sångaren, det lefvande ekot af den folkliga sånggudinnan, tog vara på alla berättelser, utsmyckade dem med sina egna skapelser, och genom sina sånger, hvari allting blandades om hvartannat, religion, sedelära och konst, på samma gång afmålade och undervisade han detta samhälle, visserligen ännu obildadt men ej rått, rikt på våldsamheter, men äfven på poesi, emedan det var naturtroget. Homeros och Hesiodos eller de arbeten, som blifvit samlade under deras namn, utgöra en sammanfattning af dessa gamla barders poesi, dock så att de återgifva två olika sidor af detta samhälle och liksom två olika åldrar af det grekiska folkets lif. Hesiodos, åkerbrukarens och handtverkarens värderade skald, eller heloternas poet, såsom han föraktligt kallades af Kleomenes, hvilken bannlyste hans poesi från Sparta och blott lemnade tillträde åt Homeros’ sånger, begynner sitt skaldestycke, »Verk och Dagar», med att prisa arbetet, hvarifrån han härleder alla dygder.
6. Religionen under hjeltetiden.
Vi känna blott den sista formen af den grekiska religionen, sedan tiden och reflexionen bragt i ordning de ursprungliga religiösa skapelsernas kaos. Redan Homeros, hvilken man länge betraktat som den renaste källan för den grekiska mytologien, har förlorat det djupa sinnet för den ursprungliga naturdyrkan och ser blott de yttre sinnebilderna, hvilka föresväfva honom midtigenom de snillrika eller lysande, stundom till och med om vanvördnad mot gudarne vittnande dikterna.
