i omlopp, Pelopidernas att hade förlorat folkets tillgifvenhet. Eröfringen var emellertid icke så lätt, som sagorna angifva, och en stor del af halföns befolkning öfvergaf först efter ett långvarigt motstånd sina starkt befästade städer. Sikyon, Epidauros, Kleonä, Phlius och Trözen gjorde kanske ej något motstånd, men Argos och Korinth uthärdade åtskilliga anfall. Mykenä och Tiryns bevarade såväl sitt oberoende som sina minnen. De firade årligen århundraden igenom en sorgfest till Agamemnons ära, och ännu vid Persernas infall i Grekland anropade de sina gamle hjeltar om bistånd i den stora frihetskampen.
I Messenien bibehöllo sig likaledes Nestors afkomlingar uti Pylos; och om Sparta, som var en obefästad stad, föll för eröfrarnes magt, synes det likväl, som om desse dröjde länge, innan de lemnade den öfre delen af Evrotasdalen. Oförmögne att intaga en plats, skyddad af goda murar, förskaffade sig Dorerna en fast ort i dess närhet, hvarifrån de höllo staden i ständig oro, tilldess att hunger, öfverrumpling eller förräderi för dem öppnade portarne.
En af de vigtigaste följderna af alla dessa omhvälfningar var grundläggandet af kolonier på öarna i Ägäiska hafvet och på Mindre Asiens kuster. Vi skola längre fram utförligare sysselsätta oss med dessa nybyggen. Men äfven på sjelfva Peloponnesos medförde den doriska eröfringen verkningar, hvilka qvarstodo under hela den följande historiska utvecklingen. Blott en del af de besegrade utvandrade, nemligen de kungliga eller aristokratiska familjerna, och nästan öfverallt med undantag af Elis, hvarest sammansmältningen var fullständig, qvarstodo de båda folken emot hvarandra, det ena såsom herskande, det andra såsom beherskadt. Denna blott yttre förening mellan ett eröfrande och ett underkufvadt folk gaf öfverallt, hvarest den egde rum, upphof till en aristokratisk styrelse. Man återfinner densamma i Thessalien, i Böotien och till och med i Athen, ehuru man vanligen studerar den blott i Sparta, emedan olikheten emellan de båda folken och det enas underkufvande af det andra i denna stad blef sjelfva författningens grundval.
En mägtig aristokrati och ett underkufvadt folk är hvad grekiska historien i det elfte århundradet före vår tideräkning har att uppvisa. Härutinnan återfinner man orsaken till alla inre slitningar i Grekland ända till dess sista dagar. Grekiska folket har två stora representanter, Sparta och Athen, det förra utvecklar aristokratien i all sin stränghet, det senare gynnar det oinskränktaste folkvälde. Men innan vi öfvergå till det närmare betraktandet af dessa båda
