småkonungar, och Sanherib flyttade efter sitt höga behag de syriska rikenas råmärken. De underlydandes afund sins emellan var den grund, på hvilken herskarne i Ninive byggde sitt välde, och så ofta denna afund vek för nödtvånget af en närmare sammanslutning mot förtryckaren, måste verket börjas å nyo. Folkens fosterlandskänsla och ärfda minnen ville man utrota genom att kasta dem om hvarandra i en oredig blandning, och om försöket också ej till fullo lyckades, efter hvad de ständiga resningarne utvisa, vanns dock ändamålet så till vida, att efter Assurs fall Kaldeerna qvarstodo försvagade, ett lätt byte för Perserna, och i Syrien de talrika småstammarnes egendomligheter voro halft utplånade, medan det arameiska språket allt mer undanträngde det hebreiska. Assyrernas egen, i sitt slag storartade odling var framkommen på konstlad väg. Så mycket man än må beundra den rikedom, handaslöjd och smak, som röja sig i de upptäckta fornlemningarna, måste man dock besinna, att det hela hvilade på rof, och att allt hvad stort och härligt hette samlades kring herskarens person. Om undersåtarnes enskilda lif känner man föga; de hittills undersökta grafkamrarne kunna ingalunda jemföras med de egyptiska, hvilkas väggbilder gifva oss så många upplysningar om folkets sysselsättningar. Semiterna, hos hvilka tron på själens odödlighet knappast var synnerligen utbildad, vinnlade sig ej heller mycket om att inreda eller pryda de dödas hvilorum. De konstnärer, som smyckat de granna konungahallarna, hemta sällan sina ämnen ur det borgerliga hvardagslifvet. Dock torde välmågan icke hafva varit ringa i de assyriska städerna, ehuru dessa, afsides som de lågo uppe i bergen, ej kunde utgöra medelpunkter för en på naturlig väg uppblomstrande samfärdsel, såsom Tyrus och Babel. De egde sin förnämsta betydelse som konungasäten, och de voro enkom anlagda eller utvidgade för detta ändamål. I stort voro de hvad Davids Jerusalem ämnades att blifva. Ninive, Chalah, Sargons stad, med mellanliggande byar och orter, täckte en yta af femton svenska mils omfång, och allt samman kunde betraktas som en enda jättelik stad, liksom London med alla dess omgifningar i våra dagar. Togs namnet Ninive i denna omfattning, såsom naturligt var hos utländingar, hvilka ej så noga kände förhållandena, ligger ingenting orimligt deri, att millioner menniskor sades bo i den assyriska hufvudstaden.
De allestädes ifrån roffade skatterna, den lysande hofhållningen skänkte uppehälle åt den hvimlande folkmängden, och allas ögon litade till rikets styresman, öfversteprest och konung på samma gång. Han offrade till Assur och de andre gudarne i folkets namn, han ledde sjelf hären i fält, och när han satt hemma, strålade hans otillgängliga
