till ingen nytta vara kan. Ty Egypten är intet, och dess hjelp fåfäng; derför kallar jag det: ’Stormod, som stilla sitter.’ Ve dem, som draga neder till Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå vagnar, att de månge äro, och uppå resenärer, derför att de mycket starke äro, och skåda icke uppå den Helige i Israel och fråga intet efter Jehova. Men också han är vis, och låter komma olycka, och vänder icke sina ord; utan varder sig uppresande emot de ogerningsmäns hjelp. Ty Egypten är menniska, och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande: och Jehova skall uträcka sin hand, så att hjelparen skall stappla, och den som hulpen varder, han skall falla, och till hopa förgås den ene med den andre.»
Men denna gången lät Hiskia icke sitt svärd hvila. Taharka, som nyss hade återupprättat Sabakos välde, lofvade ju att komma, Elulæus af Sidon gick med, Philisteernas brinnande mod var icke kufvadt af de sista årens myckna elände. Zidka, en ovän af Assur, lyftes af en folkresning på Askalons tron, adel och borgerskap i Ekron utlemnade sin assyriskt sinnade konung, Padi, till Hiskia. Endast Moab, Ammon och Edom höllo sig stilla af ärfd afund emot det uppåt sträfvande Juda. Annars stodo så godt som alle Sems ättlingar, Kaldeer och Arameer, Hagariter och Nabateer, Sidonier, Philisteer och Israeliter, härklädde mot Assur, som ville lägga sina bröder i träldomsfjettrar. Hiskia, Davids arfvinge och van att handhafva Zions spira, var ingen Hosea, sin herres svikare och uppkomling af Assurs nåd, och af Taharka hade man skäl att vänta bättre än af Sabako. Och låg ej Sargon i sitt blod, och hvad visste verlden om hans son?
Långsamt reste sig det assyriska lejonet. Två år tarfvades, innan det hann samla sina krafter, men så vräkte det sig i väldiga språng öfver sina fiender och klämde dem sönder och samman i sina seniga ramar. Under de första famntagen dignade Merodach Baladan och hans Kaldeer (703 f. Kr.); sedan skingrades och fångades Araberna och Arameerna. »Sanherib, den store konungen, den väldige konungen, konung öfver Assurs land, konungen utan like, den fromme herren, de store gudars tillbedjare, de rättrådiges värnare, de rättskaffnes älskare, den höge kämpen, den ypperlige hjelten, den allra förste af konungar, den store näpsaren af de otrogne, de der bryta de heliga helgerna. Assur, den store Herren, har gifvit mig ett konungadöme utan like. Öfver alle höfdingar har han i seger upphöjt mina vapen. I mitt herradömes begynnelse begaf sig, att jag tillskyndade Merodach Baladan, konung af Kardunias (södra Kaldeen), så ock Elams här ett nederlag midt emot den staden Kis. Midt i striden gaf han sin tross till spillo och packade sig allena bort. Han flydde in i det landet
