öfrigt var kilskriften ej ett alfabet, utan en stafvelseskrift, uppblandad med begreppstecken af samma art som våra siffror eller de stenografiska förkortningarna. Läsningen försvårades deraf, att en och samma kilgrupp ofta användes både för att utmärka ett stafvelseljud och såsom tecken för ett begrepp, ehuru det motsvarande ordet uttalades alldeles olika i senare fallet. Emellertid finnes i kilskrift en hel literatur, hvilken består dels i inskrifter å byggnader, dels i anteckningar af hvarjehanda slag å lösa tegel eller lertaflor. Genom dessa skrifters upptäckt och tolkning har kunskapen om den österländska forntiden blifvit vida fullständigare och pålitligare, än den kunde vara, då man nödgades uteslutande hålla sig till historiska källor från senare tider och främmande folk.
Kilskriften var ingalunda endast presternas egendom. I det dagliga lifvet brukades hon lika ofta. En stor del af de äldsta urkunderna utgöres af lertaflor, å hvilka skuldförbindelser m. m. äro inristade, med aftryck af parternas sigill, vanligen tvärs öfver skriften. Sigillet, som för det mesta gjordes af ädelsten i form af en cylinder, bars troligen i en ring om handlofven, och man åstadkom aftrycket genom cylinderns rullning i den fuktiga leran. I stämpeln inskuros bilder, bland hvilka menniskornas äro mindre lyckade än djurens. Ej sällan röjas spår af en viss skämtsam uppfattning, och framställningar af djur och vidunder, utförande menskliga handlingar, tyckas rent af vara ämnade att förlöjliga de senare. För öfrigt har hittills ej mycket uppdagats af kaldeisk bildhuggarkonst, men, att döma af hvad man funnit, skilde hon sig ej till sin art från den assyriska, om än utförandet var sämre. Gudabilderna här ofvan äro ock tagna efter assyriska minnesmärken.
Kaldeerna voro framför allt ett byggande folk. Dock hafva deras verk ej så väl motstått tiden som de egyptiska, då ju teglet är så mycket bräckligare än graniten. Likväl utvisa lemningarna i de jättestora gruskullarne, att arbetsskickligheten här ej stod lägre än vid Nilen. Teglen, som äro af olika skapnad och tjocklek, dels brändes, dels fingo torka i solen. Båda slagen omvexlade vanligen i de ofvan på hvarandra lagda hvalfven, stundom åter var hela den inre resningen af torkade tegel, medan yttersidan kläddes med brända. Mellan vissa hvarf lades ofta ett lager af torr vass eller strå för att hindra teglens söndermalning af trycket. Till bindeämne nyttjades jordbeck, som ymnigt förekommer i den mesopotamiska marken. Taklaget utgjordes af bjelkar, men dess anordning är otydlig, emedan träet till största delen är förmultnadt. De gamla tempelbyggnaderna, hvilka ligga förfallna vid Ur och Erech, hade kanske flere våningar, och
